En liten inblick Rydbergs religiösa tänkande anno 1868 (ur ett brev till Carl von Bergen den 8 juli):
Det var som om jag hade ur hans händer emottagit din tidskrift; olikheten i eder uppfattning af Kristendomens betydelse kunde icke förjaga denna känsla, ty ditt mål var dock äfven hans, och han skulle hafva velat i Kristendomen se hvad du ser i mensklighetens religion, den eviga grundvalen för det lefvande tempel, i hvilket hvarje menniskoande har sin plats och, förklarad till sann personlighet, samverkar med sitt andeslägte.
Din program-afhandling, sa längt den hitintills blifvit offentliggjord, läste jag med spänd uppmärksamhet, och mig synes, att du lyckligt löst det svåra problemet att ur tidens mångskiftande företeelser framdraga det karakteristiska, att med andra ord konstruera och förklara »vår tids signatur». Det är af högsta vigt, att man på outplånligt sätt i medvetandet inskärper, att vår tids humanitetssträfvanden äro kristliga sträfvanden, äfven om de icke alltid hålla en kristlig skylt framför sig, ja äfven om en eller annan bland de män, som för dem gä i spetsen, på grund af en förblandning utaf den sanna oförgängliga kristendomen med de lokala och temporära, ofta i vidriga former framträdande konfessionerna, skulle vilja förneka det. Det är i sammanhang härmed af lika vigt att påpeka, att allt det humanitetsfiendtliga, allt det som vill lägga band på det personligas utveckling till full själfständighet på sitt eget område, är antikristligt - att de förra i sjelfva verket äro de uppbyggande, de organiserande krafterna i historien, äfven om de nödgas undanskaffa en och annan ruin, samt att det humanitetsfiendtliga, under masken af att vara konserverande, är i grund och botten destruktivt och upplösande. Detta och mera framhålles i din förtjenstfulla artikel, för hvilken jag härmed bringar dig lyckönskan och tacksägelse.
Här får man en mycket bra uppfattning om hur en liberalt "kristen" tänkte. Han använder ord och begrepp från kristendomen, men med helt annan betydelse. Det levande templet, som R. talar om, är inte Jesus Kristus (och i förlängningen den troende själv), som i kristendomen, utan tycks helt enkelt vara mänskligheten själv. Varje människa ("människoande") kommer, om hon bara får utveckla sin sanna personlighet fritt, att uppgå i detta 'tempel', ett slags framtida utopi. Att humanitetssträvanden ofta har en kristlig grund, även för sådana som vill förneka detta, det har R. helt rätt i.
I en frapperande förenkling menar han att de liberala krafterna är de goda, "uppbyggande" och "organiserande" medan de konservativa är de onda, "destruktiva" och "upplösande". I vissa fall kan det naturligtvis vara så, men detta är inte ett av Rydbergs mest lysande ögonblick. Det är dock ett personligt brev, där man kanske skriver sådant man inte till 100 % kan stå för intellektuellt? I vilket fall skulle R. senare i livet få en mycket mer modererad syn på både religionen och samhällskrafterna. Man behöver bara läsa Vapensmeden för att förstå detta.
