Rydbergs som religiös inspiratör -- Nathan Söderblom och satanister!

Vår frejdade ärkebiskop Nathan Söderblom, som blev världsberömd för sina ekumeniska försök att sammanföra de protestantiska kyrkorna, var, vilket kanske inte många vet, under starkt inflytande av Viktor Rydberg. Hans sista ord lär ha varit: "Det finns en levande Gud, jag kan bevisa det genom religionshistorien." Frågan är om man här kan spåra något från Rydbergs egna religionsundersökningar i germanisk mytologi? Låt oss återkomma till det.

Nathan Söderblom

När Rydberg 1894 skrev inledningen till den svenska översättningen av den tyska boken Vad är sanning?, en av Rydbergs sista fullödiga texter (ingår i boken Varia) under namnet "Den mekaniska världsteorin", vilken visar varför naturalismen inte är tillräcklig som förklaringsmodell av verkligheten och i synnerhet människans medvetande/sinne, var det Nathan Söderbloms fästekvinna Anna Forsell som stod som översättare på titelbladet. Man bör dock här misstänka att antingen Nathan medverkat eller till och med var den verklige översättaren. Att det än så sent som 1894 var suspekt att förknippas med den före detta kristendomskritikern Rydberg är tydligt, och för hans fortsatta karriär inom Svenska kyrkan var det i så fall ett smart drag av Söderblom att låta Anna stå som front utåt. Nathan var även medlem i Uppsala i den av teologi-studenter bestående diskussionsklubben "Fritt ur hjärtat". Namnet känns igen från Viktors roman Vapensmeden. Är det en slump? Nej, knappast. Även om klubben bildades först, ändrades namnet snart med sällskapet i Vapensmeden som förebild. (Detta skriver Jonas Jonsson i sin biografi Jag är bara Nathan, 2014.)

Då är det även tydligt att Nathans ekumeniska läggning och kanske hela hans livsverk har varit inspirerat av den lilla ekumeniska klubben i Vapensmeden. Kanske någon invänder att då borde ju Nathan ha inkluderat katolikerna i sin rörelse! Eftersom Gudmund Gudmundsson (sällskapets ledare i boken) var katolik? Jag har dock visat (i mitt efterord till e-boksutgåvan) att Vapensmeden knappast är ett försvar av katolicismen som lära, utan snarare handlar hur vi förhåller oss till varandras tro, och framförallt om respekt för traditioner, kunskap, kultur och historia.

Men Nathans sista ord lär alltså ha varit: "Det finns en levande Gud, jag kan bevisa det genom religionshistorien." Vad kan han ha menat med detta?

Ja, om man läser Rydbergs "mytepos" med en aning uppmärksamhet, så märker man att de däri varande gudarna inte framställs som avgudar och demoniska väsen, utan som "den prekristianska morgonrodnadens uppgång" över Norden (uttrycket lånat från R. uppsats "Om Buddha återvände", Varia). Det vill säga föraningar i människors sinnen om den slutliga och sanna uppenbarelsen. Så här avslutas Fädernas gudasaga:

Vid kedjan av de heliga sånger, som diktades i urtiden och blivit ärvda från släkte till släkte, har således nornan fäst det dyrbaraste av alla smycken, då hon sjöng, att

»all brist skall bättras
och Balder komma.»

Ja, hon har siat, att en mäktigare än han skall komma, den Gud, vars tjänarinna Urd är, han, vars ande genom visdomsbrunnen [Mimers brunn] mängde sig in i skapelsen, en allsmäktig Gud och en fridens Gud tillika, som då

»stadgar en dyrkan,
som stånda skall.»

Det mest tydliga exemplet är så klart Balder, den fläckfrie gudasonen som orättfärdigt dödas men återuppstår i dödsriket för att regera i den nya världen som kommer efter ragnarök (jämför med Kristus). Men Rydberg framställer även Oden såsom en fadersgestalt som har en hel del gemensamt med den första personen i den kristna treenigheten. Det är ju Oden som förmedlar "Mimers ord och tankar", det vill säga den fridens Guds som nämns ovan, till människor och gudar i Asgard och Midgard. Mimers andra namn är för övrigt enligt Rydberg Gudmund, "Guds mun".

Till skillnad från en del andra ser jag inte alls att Oden framställs negativt. Snarare är det han som försöker hålla ihop skapelsen och fridsåldern. Och när "syndafallet" sker, så är det, precis som i Bibeln, på Lokes (Satans) anstiftan, men på människans (Valands) ansvar. Det är den stolte Valand, som gör uppror mot Oden (den högste guden), och därmed bringar världen på fall och i ofred. Det är vidare Oden som genom att vädja till vanerna försöker undvika det stora kriget i Asgard, men dessa är oförsonliga och hårdnackade (stolta) mot den högste guden. Han lämnar då Asgard frivilligt för att undvika krig och flyr till Manhem (men han återkommer senare som hövding). Oden uppvisar även följande kristna drag: "Men Oden lät förkunna för människorna, att detta var villfarelse. Den som av egennytta frambär rikligare offer för att av gudarne få vederlag i rikligare belöning, är Oden mindre kär än den, som frambär en ringa gärd, men gör det med fromt och oegennyttigt sinnelag." (Det var vanerna som hade infört den nya offertjänsten när de regerade i Asgard.)

Det är det här som jag tror Nathan Söderblom menar med att han sett den levande Guden i religionshistorien, att olika kulturer har uppvisat prekristianska föraningar om den kristna uppenbarelsen!

Var då Rydberg mot i slutet sitt liv kristen? Han som så skickligt -- och får man säga oärligt och buffligt? -- angripit kristendomen i Bibelns lära om Kristus! Eller var han gnostiker, som många andra frimurare, eller platoniker? Att han var gnostiker kan vi nog utesluta. Gnostikerna är ju kropp-själ-dualister, något Rydberg inte var. Min gissning är att han var och förblev platoniker/nyplatoniker när det gäller världens beskaffenhet och som lösning på konflikten mellan ande/materia, men att han i senare delen av sitt liv försökte integrera kristendomen i detta system. Tecken på det finns på flera ställen.

Till att börja med: Vad var det första verk han skrev efter återkomsten från Rom? Legenderna om apostlarna Paulus och Petrus! Och är inte den långa idédiktern "Prometeus och Ahasverus" (1877) ett försök att visa både gnostiker och andra gärningsreligiösa att människan är oförmögen av sig själv? då Kristus i slutet av dikten lutar sig över Prometeus och denne säger:

Du sköna syn, jag känner dig igen.
Du sänker tyst ditt ädla huvud ner,
och in i djupet av min själ du ser
med blicken av en överjordisk vän.
Är du en gud? Är du en dödlig man?
När helst den arme slav, som nyss försvann,
kom hit med sorgebud, hur världen går,
kom du som morgonen i nattens spår.
Jag ser som förr, hur dina ögon bedja
och viska milt, att när min kärlek först
befriats från mitt hat, min hämndetörst,
kan du befria mig ifrån min kedja.

Men nej, ur kärlek går det hat jag hyser,
och skuggan finns, så länge ljuset lyser.
Må då jag ha mitt hat och mina band
och i eoner mina plågors brand!
Jag är nu den jag är och ej en annan;
men på mitt huvud lägg ändå din hand!
Det känns så svalt, så kylande på pannan
och i min själ så varmt och underbart. --
Det dagas i den mörka dalen nu,
och kanske dagas det i världen snart.
Farväl! Välsignad du!

Eller i uppsatsen om Nero i Romerska kejsare i marmor:

Rom inneslöt på samma dag inom sina murar sådana män som Sofonius Tigellinus, Nero, Seneca, Trasea Petus och Paulus från Tarsus, skiftningar av den mänskliga naturen alltifrån den sataniske vällustdyrkaren till dyrkaren av idealet i törnekrona. De kunna i samma ögonblick hava trampat Forums stenläggning. Och medan hovepikuréerna, som gjorde skönheten lika oavhängig av sedligheten som en senare tid velat göra den religiösa tron av förnuftet, firade sina vilda fester på Palatinen, vandrade i den tidens Ghetto den fattige tältvävaren [Paulus] från Cilicien, misskundsamt åseende dessa köttets orgier, emedan han kände dess makt i sina egna lemmar, och fördjupande sig i frälsningens stora hemlighet: syndens tillintetgörelse och de förvillade människornas återförening till en andlig lekamen i det sanna skönhetsidealet, skapelsens förstfödde [Jesus].

Eller i slutet av "Om Buddha återvände":

Jag upprepar fördenskull: elden skall brinna i kommande världar, tills intet brännvärt återstår. Läran om karma har uppvuxit ur rättfärdighetens djup, som också är sanningens. Ingen undkommer följden av sina gärningar. Är ditt hjärta oroligt däröver, så gå den väg de försakande gått och gå till honom, som icke läker med elden, om du tillåter honom läka med nåden [Kristus], och säg till honom vad en av din kyrkas fäder sagt: »Du har danat oss till dig, och oroligt är vårt hjärta, innan det får vila i dig».

---------------------------

Många har uppmärksammat och påpekat att Rydberg har en sällsam förmåga att tilltala personer tillhörande olika grupper och idéströmningar. Alla verkade ett tag vilja göra honom till sin egen. Socialister, liberaler, konservativa, till och med nazister! Och alla från kristna till ockultister på religionsskalan! Ovan har vi sett hur den store kristne ledaren Söderblom var inspirerad av Rydberg.

På den här sidan kan man läsa om hur en Black Metal-musiker refererar till Rydbergs mytforskningar som en inspiration:

Vexior points to Swedish historian Viktor Rydberg’s “Studies in Germanic Mythology” (1886) who has been widely discredited due to acknowledging the darker aspects of Norse cosmology and offering alternate interpretations.

På en annan sida säger samme person:

The Swedish author Viktor Rydberg has truly been my biggest influence as an author; not only because he made a fantastic research on the Old Norse mythology and religion, but for the reason that he was a genuine rebel in his time which spoke through his writings.

Rydberg som inspiratör till både Nathan Söderblom och satanister med andra ord, Ja, jag säger då det, det är en bedrift i sig! Men man undrar ju om de har läst den ovan nämnda uppsatsen om Nero, där Rydberg nämner det "sataniska" i mindre smickrande ordalag (se även utdraget från samma text ovan):

Där såg man epikureismens främste korförare: Marcus Salvius Otho, vällustingen i den stora stilen; Kajus Petronius, vällustingen i den eleganta, och Tigellinus, vällustingen i den sataniska.