Rydbergs förlorade tro på människan

Rydberg framställs ofta än idag som en obotlig optimist om mänsklighetens framsteg, i en typisk 1800-talsliberals anda. Men alla som har läst hans senare skrifter vet att han var mycket pessimistisk om vad som var på väg att ske, och däri fick han rätt, med ett 1900-tal med två världskrig och framväxten av totalitära system i stället för den borgerliga demokratin i flera stora länder.

Detta skifte till en mörkare bild av människan skedde tidigt, i ett brev till S. A. Hedlund 24 februari 1868, skrev Rydberg:

För de religiösa frågorna har jag blifvit likgiltig. När jag ser, att dåliga menniskor intressera sig för till ex. Parkers skrifter, råkar jag i starka tvifvel på att denne väldige ande skall kunna göra mer än hvad ortodoxien gjort för att förbättra den enskilde eller bringa slägtet framåt. Jag tror, att menskligheten skall förblifva lika skröplig i alla tider. På verkningarne af en förbättrad uppfostran och undervisning tror jag endast såtillvida som det gäller materiel förkofran; men moraliskt framåtskridande hör till mina skingrade ungdomsdrömmar. Enhvar, som ej är blind för hvad som föregår omkring honom, torde anse mig hafva rätt deruti.

Rydberg som cigarr-rökare, snedseglare och hundägare

Lite anekdotisk skörd från Rydbergs brev.

I den första volymen av "Rydbergs brev" samlas korrespondens mellan den Hedlundska familjen och Rydberg. Den första längre brevväxling som man kan följa är under Rydbergs semester i Ljungskile sommaren 1866. Det svårmod som man påstår att han skulle ha lidit av under 60-talet lyser här med sin frånvaro. Det är den gamle vanlige älskvärde Rydberg som underhåller sina brevvänner med pennan. Och det är så skönt att läsa Rydberg, denne underbare författare, någon gång utan att texten är tyngd av ett tungt idéinnehåll.

Lite kuriosa så. I Ljungskile fördrev Rydberg tiden främst med att segla (i små båtar som hyrdes i hamnen), översätta Faust, skriva brev, röka cigarr och umgås med sin pudelhund Mufti (som även följde med på seglatserna).

Hunden Mufti älskade Rydberg och vice versa.

Här ett utdrag ur Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden":

En oskiljaktig, trogen vän hade han under dessa dystra år i sin pudel
Mufti. När hundens herre någon gång lämnade Mufti ensam, gav sig
det trogna djuret ingen ro, brydde sig inte om att ens vädra på den
läckraste mat, som sattes fram åt honom, »denne idealiske svärmare,
vars fyra ben uppbära ett hjärta sådant, som endast en hund kan äga»
— så karakteriserar honom hans herre i ett brev sommaren 1866, då
han bodde på Ljungskile. En gång, när Mufti blivit lämnad ensam,
sökte han sin herre överallt, där han någonsin varit tillsammans med
honom. Han sam t. o. m. ut till badbassängen i hopp om att finna
honom där.

Men samma år förlorade skalden denne trogne vän, »vars själ aldrig
besudlats av svek och hyckleri». Mufti blev överkörd, och man kan
förstå, att hans husbonde tog sig hans bortgång mycket nära. Över
hans grav satte skalden en liten minnessten med följande inskrift:

        »Här vilar hunden Mufti,
        sin herres trogne vän.
Den som aktar trohet sköte vården!»

Ur "Svenska författare" av Marie-Louise Gagner:

Och en bland hans käraste vänner var en pudelhund, Mufti.
»Hans fyra ben uppbära ett hjärta, sådant som endast
en hund kan äga», yttrar Rydberg i ett brev till en vän,
och han fortsätter: »Har aposteln Paulus rätt
därutinnan, att kreaturen sucka med oss och längta från den
förgängelse som de för människans synders skull få bära
och att även de skola undfå Guds barns härliga arvedel,
med andra ord: får Mufti, sedan han avlagt
pudelskepnaden, i en annan värld en annan gestalt, värdigare hans
redbara innehåll, blir han en ängel, fin med klar panna
och strålande ögon och vingar på skuldrorna, och hos
vilken endast ett par små fina silvervita, till suvenirer
passande ulltappar bakom öronen påminna om hans forna
pudelexistens — nåväl, då vet jag, vem jag bland
änglarnas skara har att få utvälja till vän — — —.»

Mufti som vapendragare åt skarpskytterörelsen, ur "Det gamla Göteborg" av Carl Rudolf A:son Fredberg:

Skyttarna voro mycket populära, men en och annan av de
schartauanska prästerna voro avgjorda motståndare till rörelsen. En liten
anekdot från ett prästmöte i Göteborg i 1860-talets början, berättad
av en gammal tidningsman, bestyrker detta. Vid ett tillfälle under
mötet satt Viktor Rydberg å Handelstidningens vägnar med penna
och papper vid referentbordet, och därunder hade Mufti, skaldens
hund, som smugit sig in, tagit plats. Skarpskytteväsendet stod på
mötesprogrammet, och mer än en av de vördige fäderna uttalade sina
ovänliga känslor däremot. Till sist upphävde en av stiftets schartauaner,
kateketen Ivarsson i Majorna, sin genomträngande nasalstämma
och skrek:

— Detta skarpskytteväsendet, det är av djävulen!

Men då sprang Mufti fram och upphävde ett skall, som överröstade
hela mötet, och det behövdes en fyra, fem vaktmästare att köra ut
honom. Muftis herre, mot vilken allas blickar riktades, vände förlägen
ansiktet ned mot papperet och mumlade några milda förebråelser
mot sin fyrbente vän.––––

Årets sommarläsning har anlänt

Ja, man får väl se om man hinner igenom alla, men tänkte i alla fall börja. Funderar också eventuellt på att digitalisera innehållet och lägga ut, eftersom dessa böcker inte ingår i "Samlade skrifter". Här förväntar jag mig att få svar på många av de frågor jag har om vad Rydberg verkligen tyckte i olika saker. (Hans böcker är ju kända för att kunna tilltala många olika åsiktsriktningar, t ex både radikala och konservativa.)