Oden, iklädd guldhjälm, for ut att provrida Sleipner, den åttafotade hästen. Sleipner simmade med ditintills icke sedd snabbhet i lufthavet. Han var uppenbarligen den bäste hästen i Asgard. Oden tog vägen över Jotunheim och såg ned på jättarnes bygder. Då hörde han där nedifrån en röst, som ropade: »Vem är du med guldhjälmen? Det är en god häst du har.» Den som ropade så var Rungner, som ansågs vara Jotunheims väldigaste kämpe, en jättarnes Tor. Rungner var Jotunheims-åskans herre vid denna tid – Farbaute, Lokes fader, hade varit det före honom – och hade en skinande häst, Gullfaxe, med vilken han var i stånd att rida bland stormmolnen, och en till vigg formad hen (brynsten), som var ett farligt kastvapen. Egils träffande pilar fruktade han icke, och vakten vid Elivågor hejdade honom svårligen, ty han red så högt han ville över Egils borg. Dock hade Egil, likasom även Valand, i någon mån förmågan att med galdersång tillbakadriva stormmolnen, som kommo från Jotunheim; men att städse passa på, när Rungner kom, var icke lätt. Hitintills hade dock Rungner aktat sig för att sammandrabba med Asator. Men i Jotunheim gick det rykte, att han var Tor vuxen.
Oden ropade ned till Rungner, som stod bredvid sin häst: »Så god häst som min finns icke i Jotunheim; det håller jag mitt huvud på.» »Det skola vi fresta», svarade Rungner och hoppade upp på Gullfaxe. Oden svängde om åt Asgard till, och det vart nu en kapplöpning mellan Sleipner och Gullfaxe, och så ivrig var Rungner, att han knappast märkte var han var, när han, strax bakom Oden, sprängde in i Asgard genom den öppning i borgvallen, som var lämnad för den ännu icke insatta porten. Ryttarne hejdade sig utanför Valhallsdörrarna, och Rungner kände nog sin ställning betänklig; men när asarne gingo fram och bjödo den oväntade gästen in att dricka, och när han ej såg Tor ibland dem, blev han käck till lynnet, som vanligt, och steg in och satte sig på anvisad plats vid dryckesbordet. Här ställdes Tors stora dryckeshorn framför honom, och han tömde det i ett andedrag gång på gång. Ju mer han drack, dess stormodigare och skrytsammare vart han. Han kunde dricka ut så mycket mjöd som fanns i Asgard, sade han; och man borde tacka honom, om han icke bröte ned Asgardssalarne och sloge ihjäl asarne och toge Fröja med sig till Jotunheim. Asarne hade länge roligt av hans skryt, och Fröja själv ifyllde hornet åt honom; men när de ledsnat vid det, kallade de på Tor, som varit på en utfärd och nu hemkom. Tor steg in och frågade, huru det kom sig, att en jätte satt inne i Valhall, och vem som givit Rungner säkerhet att vara där. Rungner antog då en annan ton och sade, att Oden själv inbjudit honom, och att han stod under hans beskydd; men, tillade han, är det så, att du vill strida i ärlig kamp med mig, så svarar jag icke nej. Här saknar jag min sköld och min hen, och du vill nog icke dräpa vapenlös man. Men möt mig på min egen mark, i Griotunagard, om du har lust. Tor antog utmaningen, dag för tvekampen bestämdes, och det vart överenskommet, att vardera fick hava en man med sig. Rungner red därefter hem på sin Gullfaxe. Hans kappritt med Oden och äventyr i Valhall och det beslutade mötet omtalades mycket i Jotunheim, och alla jättar voro ense om, att det var dem av stor vikt, vem som bleve segraren.
Det borde nu avgöras, vem Rungner skulle ha till stridsbroder i det beramade mötet. Man väntade, att Tor skulle utvälja någon av de allra starkaste asagudarne eller också Egil till sin. Jättarne kommo på den tanken, att de mot denne skulle uppställa en gestalt, som genom sin oerhörda storlek och sitt förskräckande utseende kunde redan på avstånd ådraga sig asarnes akt och sänka deras mod. Fördenskull gjorde de av ler ett otäckt beläte, som reste sig till en otrolig höjd, och för att giva det själ och liv, insatte de hjärtat av ett sto i dess bröst och sjöngo trollsånger över det, tills det fick sinnen, medvetande och makt över sina lemmar. Lerjätten kallade de Mockerkalve och väntade stort gagn av honom.
Tor for till Egils borg vid Elivågor och satte in sitt bockspann där, såsom hans vana var. Tor var ensam, och det är sannolikt, att han räknat på att få Egil med till stridsmötet. Men Egil var ute på sin vakttjänst å Elivågor och kom icke hem den kvällen. Groa hade han skickat till Asgard. Tjalve erbjöd sig att i Egils ställe följa Tor, som tyckte om hans anbud och antog det, ehuru Tjalve ännu var väl ung för en tvekamp, sådan som här kunde väntas. Följande morgon satte de över Elivågor. Där stormade hårt och rådde hisklig köld. Regn och hagel piskade ned genom vägförvillande töcken, som drevo över vattnet, och Tor tyckte, medan han vadade och hade den å skidor gående Tjalve vid sin sida, att Egil, i det väder som rådde, hade en hård tjänst att förrätta. Han sågs icke till, och långt kunde man ej heller se framför sig.
Tor och Tjalve stego i land å Jotunheimsstranden och gingo fram mot det överenskomna stället för mötet. Innan de hunnit fram till Griotunagard, skönjde de Mockerkalves ofantliga skepnad resa sig mot synranden. Slik jätte hade Tor dittills varken sett eller hört omtalas, och han var bekymrad, huru det skulle gå med fostersonen. Hunne Tor i god tid att fälla Rungner, kunde han komma Tjalve till hjälp. Annars såge det illa ut. De gingo vidare och funno nu Rungner med sköld och hen stå vid Mockerkalves sida. Rungners sköld var av sten och omtalad som mycket hård. Hård som sten var även Rungner själv. Så snart de fått gott sikte på varandra, lyfte Rungner henen och Tor järnhammaren. Båda siktade väl, den ene mot den andres panna. Hammaren och henen möttes med blixt och brak, och henen brast i stycken. Ett av styckena for med sådan kraft i huvudet på Tor, att han föll till jorden med hensplinten fastsittande i pannan. Järnhammaren träffade Rungner i huvudskålen, krossade hans hjärna och återvände mellan den å marken utsträckte Tors fingrar. Mockerkalve och Tjalve stodo ensamme kvar å stridsplatsen. Detta var icke så farligt för Tjalve som det såg ut, ty blotta åsynen av Tor hade försatt lerjätten i sådan skrämsel, att han icke mäktade lyfta arm och vapen, utan skedde det med honom något, som ej gärna kan omtalas, men stundom sker med skrämda barn. En pil från Tjalves båge genomborrade hans stohjärta, och lerbelätet störtade tillsammans. Mockerkalve var fallen, och det kan sägas: med föga heder. Tor var icke värre sårad, än att han snart stod på fötter igen, men henen var kvar i såret. Så ändade tvekampen å Griotunagard.
Att vi i svenskan länge har använt "den" som neutralt personligt pronomen, något som även Språkrådet gjorde till officiell rekommendation i 2003 års utgåva av Språkriktighetsboken, är väl något som (radikal)feministerna är okunniga om eller har valt att ignorera.
"Den som går sist släcker lyset."
Jag kan acceptera ordet "hen", men då endast för att beskriva en verklig person som uttalat sig såsom tvåkönad eller könslös. I andra fall bör man använda en så beskrivande formulering som möjligt, det vill säga "han" eller "hon", eller "den" som har lång tradition och är politiskt neutralt. Dessutom slipper man riskera sammanblandning med jätten Rungners fruktade vapen :)
