Begravning på bål?

Hur var det med Viktor Rydbergs önskemål angående sin begravning (1895) som man inte tog hänsyn till, det som omtalas i ett brev från begravningsförrättaren Waldemar Rudin till den avlidnes hustru Susen Hasselblad?

Vi vet att prästen där uttalar en lättnad över att ha sluppit en återgång till det gamla, ”hedniska” begravningssättet. Vad betyder då detta? Det vore i första hand själva jordfästningen, begravningsceremonin i Klara kyrka han syftar på, där han var ansvarig. En eventuell kremering skulle kunna ha ägt rum i efterhand då kroppen transporterats till Göteborg. I ”Om likbegängelsesätten” i Handelstidningen den 13 oktober 1888 skriver Rydberg om tre kristna begravningssätt:

1) begravning i klippa, valv, hällgrift (sarkofag);

2) bränning;

3) nedläggning i mull.

Och alla tre är enligt honom godkända av de tidiga kristna församlingarna, i den prioriteringsordningen. Men kan det ha varit så att önskemålet som prästen avvisade inte hade med själva likbegängelsemetoden att göra, utan när och hur den skulle utföras? Hade Rydberg önskat att få bli bränd offentligen på bål i samband med begravningsceremonin, såsom medborgarna i det forna Norden eller antikens Rom? Ja, det stämmer då sannerligen med Rydbergs karaktär.

I samma artikel skriver Rydberg också: ”För egen del anser jag det likgiltigt i religiöst (ej i sanitärt) avseende, huru man förfar med våra jordiska kvarlevor, förutsatt att man med pietet behandlar det stoft, som tjänat oss till organ för våra sinnen, våra känslor, vårt tänkande, våra sedliga idéers utbildning, vår uppväxt till tro på Gud och evigt liv.” Det var nämligen inte hanterandet av stoftet som var det viktigaste för Rydberg utan ”vad som ansågs pietetslöst, religionsvidrigt och okristligt [av de kristna församlingarna] var det nu rådande förfarandet att nedmylla lik i gravar, om vilka man på förhand vet, att de ej skola lämnas i fred, ja om vilka det är stadgat, att deras innehåll skall inom vissa år avlägsnas därifrån. Att störa den dödes stoft i dess vila var enligt kristen föreställning ett skändande av det heliga.”

Begravningsförättaren torde alltså ändå ha kunnat känna sig någorlunda lugn att hans vägran inte harmat Rydberg alltför mycket.

P. S. Detta med begravningsbål är förstås mycket spekulativt och får i första hand ses som en tankelek, i andra hand en vild hypotes. Faktum kvarstår dock att ingen har lyckats ge en vettig förklaring på vad det är prästen menar.

Rydberg som nihilist?

Viktor Rydberg som nihilist har jag mycket svårt att se, men även nihilisterna hittar tydligen inspiration hos Rydberg, vilket läses i denna artikel.

Känsöborna -- romanen som blev en akvarellmålning

I ett tidigare inlägg gavs ett exempel på Rydberg som bildkonstnär. Jag ställde då också en fråga om det möjligen fanns fler kända verk. I senaste numret av Viktoriana "svarar" Tore Lund med att presentera en akvarellmålning. Målningen gjordes 1853 under Rydbergs tid som informator på Känsö i Göteborgs södra skärgård. På Känsös hemsida kan man läsa kort om verket och deras besvikelse över att Rydberg inte likt Strindberg skrev en roman istället :)

Stilen får sägas vara "borgerlig realism", och åtminstone förgrundens människor och båtar är intressant och livfullt skildrade. (Målningen finns på Göteborgs universitetsbibliotek.)

Snoilskys hyllningsdikt

Carl Snoilsky, idag mest känd för "Svenska bilder", var andra halvan av 1800-talet betraktad som samtidens främsta poet (Rydberg var väl också med i "poesimatchen" men associerades nog fortfarande främst med andra genrer), i alla fram till Heidenstams inträde på scenen. Han skrev många hyllningsdikter till kända svenska personer, både levande och döda, varav flera är med i Svenska bilder.

Han var även god vän med Viktor Rydberg, och vid beskedet om dennes död skrev han följande dikt, som jag tidigare har publicerat i efterordet till Romerska kejsare i marmor. Särskilt förtjust är jag i den sista strofen, som jag tycker är klockren och visar vilken begåvning Snoilsky verkligen var (Ekeliden var huset där Rydberg bodde efter flytten till Stockholm):

Stumma äro skaldens harpotoner,
borta han, idéers främste tolk!
Sådan sorg uti generationer
drabbar kanske blott en gång ett folk.

Slaget kom så oförmodat – smärtan
är för ny att tåla ordets skrud,
när igenom tusen, tusen hjärtan
ännu darrar detta dödens bud.

Huru foga hop av spridda stycken
denna bild vi känt harmoniskt hel?
Samla strålarna av dessa smycken,
än ej födda släktens arvedel?

Sekler skola flitigt lägga samman
tankens underbara mosaik,
värmas av den eterklara flamman,
lyss till språkets magiska musik.

Tider, bättre, sällare kanhända,
skola fullt förstå den höga sång,
som Promethevs qvad till de elända
inför tvivlarn Ahasver en gång.

Nya ynglingar, ej nesligt snärde
i materiens, dådlöshetens band,
skola fatta vad Dexippos lärde
gossehären, väpnad för sitt land.

Själar, som av himmelsk längtan bäva,
skola höra siarstämmans ljud
och i ekospåren ödmjukt sträva
för att söka sanningen och Gud.

Så han lever, så han tänker, sjunger
för de kommande till fröjd och tröst.
Sekelslutets sorl och njutningshunger
dör engång – dock ej hans djupa röst.

Men för oss, för oss är harpan brusten!
I vår saknads första ögonblick
ha vi känsla endast för förlusten,
då vår vän, vår stolthet från oss gick.

Det är endast tomheten vi fatta,
ödsligheten på var plats han prytt,
och det är som ej vi velat skatta
vad vi ägt, förrn i den stund det flytt.

Aldrig höra mer din röst i tiden –
blott som eko från en annan strand!
Aldrig vandra mer till Ekeliden,
aldrig, aldrig trycka mer din hand!

Rydbergs världsbild håller än (2)

För några år sedan utannonserades från forskarvärlden att man nu hittat "bevis" för Higgs-partikelns existens. Teorin om Higgs-partiklarna, för den som inte känner till det, har det fina med sig att den förklarar tyngdkraften och avståndsverkningar på längre avstånd än atomnivå (enligt vad jag förstår). Tyngdkraften tänker du, den hade väl redan Newton koll på? Nja, inte riktigt. Han formulerade lagen för tyngdkraften, men faktum är att tyngdkraftens ORSAK länge har varit en olöst gåta, som nu alltså Higgs-partikeln förklarar.

Viktor Rydberg lanserade för övrigt en liknande teori redan 1876! Läs föredraget här.

P. S. Det som är häpnadsväckande är att Rydberg kom fram till detta helt självständigt och inom ett område där han kan sägas ha varit lekman.

Rydbergs världsbild håller än (1)

Efter att ha sett "Vetenskapens världs" två program av Brian Greene igår och förra veckan, satt jag väldigt förvånad över att jag kände igen detta från Viktor Rydbergs tankevärld. Till att börja med detta att tiden av fysikerna uppfattas som något som kan beskrivas i en rum-tid, där allt enligt teorin som skett och kommer ske redan är "nedtecknat" och kan nås. Huruvida denna teori stämmer vet vi inte (den stämmer enligt den nuvarande modellen). Framförallt uppstår ju problemet med den fria viljan. Är denna modell förenlig med den fria viljan?

Hur som helst, läs nu följande avsnitt ur kapitlet "Trollängen" i romanen Vapensmeden (1891) och i synnerhet det understrukna:

– Jag hatar dendär ängen. Det är från henne du fått den förskräckligt sorgliga föreställningen, att du skall dö ung och Gunnar även. Har du rättighet att tro sådant? Det är ju hedniskt.
 – Prat. Det är icke Trollängen, som sagt mig detta. Där fick jag blott en onödig bekräftelse på vad jag visste förut. Jo, jag fick något mer där. Jag fick en upplysning som tillägg till vad jag redan visste: jag fick veta, att Gunnar och jag skola dö samma stund och i varandras sällskap – han kanske några ögonblick före mig. Kan det kallas sorgligt? För mig är det glädjande. Åtta rikt genomlevda år är en vackrare tidslängd än åttio torftigt genomlevda.
 – Jag tror icke på dessa förutsägelser. Min far har rent av förbjudit mig att tro på dem, och sedan dess har jag åter blivit glad. Min far tror på inga andra profetior än de bibliska, och bibeln vittnar, säger han, att icke ens gudsmännens, de helige profeternas förutsägelser alltid slagit in. Det fick Jonas erfara. För herren Jesus själv låg ju en förlåt över tiden för yttersta domens ankomst. Om den dagen och om den stunden vet ingen, icke ens sonen, utan fadern allena. För människoförståndet ensamt för sig är det ju omöjligt att skåda vad som icke finns. Framtiden finns icke, den födes efter hand stund för stund.
 – Det förflutna finns, menar man, icke heller. Och likväl skåda vi ett kortare eller längre stycke in det.
 – Det är lätt förklarat. Vi ha ju minnet. Men framtiden minns man icke.
 – Det kommer kanske någon kvällstund vid brasan, då din far och min komma att tala om den saken, och du kan då få bättre besked än av mig på dessa hemlighetsfulla ting. Ett sådant ord som minne är en bro, som ligger över ett outrannsakat djup. Man går på bron över djupet, utan att tänka på att det finns. En förfluten händelse finns icke . . . du har tillochmed glömt, att den funnits . . . och så dyker den likväl en vacker dag upp i din erinring. Varifrån? Det kan du icke säga, men min far kan det. Så mycket må jag meddela dig, att det förflutna ej är vordet till intet, utan finns av evighet; att framtiden ej är ett intet, utan är av evighet. Det innevarande ögonblicket skulle annars vara det enda som är verkligt. Men det innevarande ögonblicket är just något, som icke finns, om icke som en linje dragen mellan det förflutna och det kommande. Och den linjen är utan bredd, ty hade den en sådan, skulle halva bredden ligga i det förflutna och halva i det tillkommande. Det innevarande ögonblicket vore således ingenting, om icke det kommande likasom det förflutna verkligen funnes. Min far liknar tiden och allt i den vid ett band eller ett pergament, som avrullas. Den avrullade delen sjunker ned i mörker, och vi se den icke, men den finns. Den är det förflutna. Den icke avrullade delen är framtiden. Den synes ännu icke, men den finns. Den avrullade delen kan till en längre eller kortare del hägra för själen, och det kalla vi minne; den icke avrullade kan ock till en längre eller kortare del hägra för själen och det kalla vi siareförmågan. Minnet är ständigt verksamt, emedan det är nödvändigt för vårt jordeliv. Siareförmågan är icke nödvändig och är fördenskull verksam endast hos få. Å hennes sida av linjen har jag sett, när Gunnar och jag skola dö. Och detta har jag sett, emedan det i mig finns något kvar av mina fäders siareförmåga. Trollängens dimmor skänka icke denna, men egga henne, där hon finns. Min far tycker icke om eggelsemedlet. Det ger ett rus och följes av huvudvärk och kväljningar; det är ett lågt jordiskt medel. Den äkta profetian kommer i ren luft från blå himmel . . . Men där stiger månen upp. Se, hur sjön, som nyss sov i drömlöst mörker, börjar drömma. Och ser du därborta? Där är Trollängen. Ser du dimman, försilvrad och likväl ljusblå, som ligger över henne så lågt, att hon icke ens når över de låga enbuskarne?

Rydberg i populärkulturen (2)

Om Håkan Hellström står för den i Sverige mest spridda Rydberg-referensen (med undantag av Singoalla-kexen?), så finns det dock en annan, som är mer spridd internationellt. Ursprunget är svenskt.

I John Ajvide Lindqvists världssuccé, boken "Låt den rätte komma in", inleds den andra delen med följande citat:

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.

Viktor Rydberg - Skogsrået

Det handlar förstås om Oskars förälskelse i vampyren Eli.

Detta är nog alla tiders mest lästa rader av Rydbergs penna.

Rydberg som bildkonstnär?

Apropå Rydberg och den avbildande konsten. Följande bild är mig det enda kända exemplet av Rydberg som tecknare/målare. Finns det fler? Någon kanske vet besked... Han var inte oäven som tecknare i alla fall. Detta är dock en ren "ritning", dvs. inga  konstnärliga ambitioner har funnits.

Viktor Rydberg och Anders Zorn

Viktor Rydbergs favoritkonstnär skall ha varit Carl Larsson. De umgicks också flitigt, särskilt under tiden som de båda bodde i Göteborg, Rydberg hjälpte Larsson åtskilligt i hans karriär med sina kontakter och Larsson återgäldade med att illustrera Singoalla.

Mindre känt är vilken relation Rydberg hade till Zorn. Tavlan nedan (1886) är dock målad av honom.

En liten detalj som också har med Zorn och Rydberg att göra finns i följande ironiska passage i texten "Herakles vid skiljevägen" (1890):

Till och med när du målar ett uppträde av sådan art, att var och en av deltagarne i detsamma måste vara med alla sina sinnen inne i det och fängslade vid det, även om du målar himlamakters uppenbarelse i skyn, för att döma världen, så låt för all del åtminstone ett par av figurerna ge uppenbarelsen på båten för att visa den förmögne konstvännen herr Anderssohn den skyldiga uppmärksamheten att titta på honom, när han tittar på dem!

Notera stavningen av "Anderssohn"; en liten hyllning eller bara en rolig gest till Anders Zorn. På bordet av målningen står en statyett-kopia av "Den meliska Afrodite" (Venus de Milo), konstverket som inspirerade en av Rydbergs finaste essäer.

P. S. Detta innebär att Åbrandsson i "Realisten Åbrandsson", d. v. s. en anspelning på kritikern Georg Brandes, inte med nödvändighet behöver ses som ett hån.

Viktor Rydberg och Beowulfkvädet

Beowulfdikten har nu kommit ut i nyutgåva. Rydberg var tvivelsutan bekant med verket utan och innan efter sina efterforskningar i germanisk mytologi under 1880-talet. Huruvida han hade något inflytande på Rudolf Wickbergs beslut att översätta det på svenska är för mig okänt. (Jag vet inte heller om de var personligt bekanta; Wickberg är idag inte känd för något annat än sin översättning, och några biografiska uppgifter är svåra att få tag på.) Men då band II av Undersökningar i germanisk mytologi kommer ut, samma år som Beowulf-översättningens första version (Wickberg reviderade/förbättrade den 1914), skriver Rydberg däri följande:

Beowulfdikten är nu äntligen införlivad även med den svenska litteraturen genom en förträfflig översättning, verkställd av lektorn d:r Rudolf Wickberg.

Kan man av detta ana, att Rydberg har fått en förhandstitt på översättningen? I så fall ligger det nära till hands att de även haft korrespondens, kanske också träffats och diskuterat verket.

Den stora frågan vid denna tid var annars vilket folkslag hjälten Beowulf tillhörde. Man kan här misstänka, att Rydbergs ståndpunkt påverkat opinionen i stort och i så fall även Wickberg. Ur bokens inledning:

När Thorkelins omnämnda publicering ägde rum 1815 ansågs Beowulfs folk vara götar. Detta med hänvisning till att handskriftens ’geatas’ faktiskt motsvaras ljudmässigt av svenskans ’götar’. Fornengelskans ea motsvarade det dåtida nordiska au vilket i sin tur idag har omvandlats till ö. Slaget på Vänerns is som Wickberg nämner har starkt (om ej fullständigt) stöd i den isländska litteraturen, och ’Korpskogen’ där ett annat slag utspelar sig skulle då kunna vara Tiveden.

Denna teori ifrågasattes av Pontus Fahlbeck år 1884, som istället ville påvisa att geaterna var juter, en hypotes som vann anhängare i Sverige i form av bland andra Viktor Rydberg (vid denna tid förutom författare mytolog, professor i kulturhistoria och inflytelserik opinionsbildare) och just Rudolf Wickberg. I den första upplagan av dennes översättning var det därför jutarna som förklarades vara Beowulfs folk.

I början av 1900-talet kom dock genom Henrik Schück teorin om västgötarna att åter vinna terräng för att så småningom helt tränga ut den om jutarna. Det var främst idén om att götarna som ett ’inlandsfolk’ inte kunde motsvara de sjöfarande ’väder-götarna’ i diktverket, som hade fått Fahlbeck att leta annorstädes, men Schück visade att både norra Halland och södra Bohuslän mycket väl kunde ha tillhört västgötarna. Wickberg ändrade nu uppfattning.

Därefter har flera andra identifieringsförsök gjorts: ölänningar, gotlänningar, östgötar. Den mest långsökta teorin lanserades av den ansedde forskaren Curt Weibull 1974; enligt honom var geaterna daner. En sådan tolkning skulle dock helt slå sönder verkets handling och förminska dess konstnärliga värde.

Samtliga dessa rön har tagit sin utgångspunkt i detaljer i historien som inte anses stämma. Men det förefaller osunt att avfärda helheten på grund av detaljen – sådan kan ju ha ändrats i poetiskt syfte eller av missuppfattning – snarare bör väl detaljen avfärdas på grund av helheten. Sammantaget finns fortfarande starka argument för att det rör sig om västgötar, men det är omtvistat och var och en får bilda sig en egen uppfattning. För läsvärdet har det ringa betydelse (med undantag för Weibulls teori).