Rydbergs världsbild håller än (1)

Efter att ha sett "Vetenskapens världs" två program av Brian Greene igår och förra veckan, satt jag väldigt förvånad över att jag kände igen detta från Viktor Rydbergs tankevärld. Till att börja med detta att tiden av fysikerna uppfattas som något som kan beskrivas i en rum-tid, där allt enligt teorin som skett och kommer ske redan är "nedtecknat" och kan nås. Huruvida denna teori stämmer vet vi inte (den stämmer enligt den nuvarande modellen). Framförallt uppstår ju problemet med den fria viljan. Är denna modell förenlig med den fria viljan?

Hur som helst, läs nu följande avsnitt ur kapitlet "Trollängen" i romanen Vapensmeden (1891) och i synnerhet det understrukna:

– Jag hatar dendär ängen. Det är från henne du fått den förskräckligt sorgliga föreställningen, att du skall dö ung och Gunnar även. Har du rättighet att tro sådant? Det är ju hedniskt.
 – Prat. Det är icke Trollängen, som sagt mig detta. Där fick jag blott en onödig bekräftelse på vad jag visste förut. Jo, jag fick något mer där. Jag fick en upplysning som tillägg till vad jag redan visste: jag fick veta, att Gunnar och jag skola dö samma stund och i varandras sällskap – han kanske några ögonblick före mig. Kan det kallas sorgligt? För mig är det glädjande. Åtta rikt genomlevda år är en vackrare tidslängd än åttio torftigt genomlevda.
 – Jag tror icke på dessa förutsägelser. Min far har rent av förbjudit mig att tro på dem, och sedan dess har jag åter blivit glad. Min far tror på inga andra profetior än de bibliska, och bibeln vittnar, säger han, att icke ens gudsmännens, de helige profeternas förutsägelser alltid slagit in. Det fick Jonas erfara. För herren Jesus själv låg ju en förlåt över tiden för yttersta domens ankomst. Om den dagen och om den stunden vet ingen, icke ens sonen, utan fadern allena. För människoförståndet ensamt för sig är det ju omöjligt att skåda vad som icke finns. Framtiden finns icke, den födes efter hand stund för stund.
 – Det förflutna finns, menar man, icke heller. Och likväl skåda vi ett kortare eller längre stycke in det.
 – Det är lätt förklarat. Vi ha ju minnet. Men framtiden minns man icke.
 – Det kommer kanske någon kvällstund vid brasan, då din far och min komma att tala om den saken, och du kan då få bättre besked än av mig på dessa hemlighetsfulla ting. Ett sådant ord som minne är en bro, som ligger över ett outrannsakat djup. Man går på bron över djupet, utan att tänka på att det finns. En förfluten händelse finns icke . . . du har tillochmed glömt, att den funnits . . . och så dyker den likväl en vacker dag upp i din erinring. Varifrån? Det kan du icke säga, men min far kan det. Så mycket må jag meddela dig, att det förflutna ej är vordet till intet, utan finns av evighet; att framtiden ej är ett intet, utan är av evighet. Det innevarande ögonblicket skulle annars vara det enda som är verkligt. Men det innevarande ögonblicket är just något, som icke finns, om icke som en linje dragen mellan det förflutna och det kommande. Och den linjen är utan bredd, ty hade den en sådan, skulle halva bredden ligga i det förflutna och halva i det tillkommande. Det innevarande ögonblicket vore således ingenting, om icke det kommande likasom det förflutna verkligen funnes. Min far liknar tiden och allt i den vid ett band eller ett pergament, som avrullas. Den avrullade delen sjunker ned i mörker, och vi se den icke, men den finns. Den är det förflutna. Den icke avrullade delen är framtiden. Den synes ännu icke, men den finns. Den avrullade delen kan till en längre eller kortare del hägra för själen, och det kalla vi minne; den icke avrullade kan ock till en längre eller kortare del hägra för själen och det kalla vi siareförmågan. Minnet är ständigt verksamt, emedan det är nödvändigt för vårt jordeliv. Siareförmågan är icke nödvändig och är fördenskull verksam endast hos få. Å hennes sida av linjen har jag sett, när Gunnar och jag skola dö. Och detta har jag sett, emedan det i mig finns något kvar av mina fäders siareförmåga. Trollängens dimmor skänka icke denna, men egga henne, där hon finns. Min far tycker icke om eggelsemedlet. Det ger ett rus och följes av huvudvärk och kväljningar; det är ett lågt jordiskt medel. Den äkta profetian kommer i ren luft från blå himmel . . . Men där stiger månen upp. Se, hur sjön, som nyss sov i drömlöst mörker, börjar drömma. Och ser du därborta? Där är Trollängen. Ser du dimman, försilvrad och likväl ljusblå, som ligger över henne så lågt, att hon icke ens når över de låga enbuskarne?

Rydberg i populärkulturen (2)

Om Håkan Hellström står för den i Sverige mest spridda Rydberg-referensen (med undantag av Singoalla-kexen?), så finns det dock en annan, som är mer spridd internationellt. Ursprunget är svenskt.

I John Ajvide Lindqvists världssuccé, boken "Låt den rätte komma in", inleds den andra delen med följande citat:

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.

Viktor Rydberg - Skogsrået

Det handlar förstås om Oskars förälskelse i vampyren Eli.

Detta är nog alla tiders mest lästa rader av Rydbergs penna.

Rydberg som bildkonstnär?

Apropå Rydberg och den avbildande konsten. Följande bild är mig det enda kända exemplet av Rydberg som tecknare/målare. Finns det fler? Någon kanske vet besked... Han var inte oäven som tecknare i alla fall. Detta är dock en ren "ritning", dvs. inga  konstnärliga ambitioner har funnits.

Viktor Rydberg och Anders Zorn

Viktor Rydbergs favoritkonstnär skall ha varit Carl Larsson. De umgicks också flitigt, särskilt under tiden som de båda bodde i Göteborg, Rydberg hjälpte Larsson åtskilligt i hans karriär med sina kontakter och Larsson återgäldade med att illustrera Singoalla.

Mindre känt är vilken relation Rydberg hade till Zorn. Tavlan nedan (1886) är dock målad av honom.

En liten detalj som också har med Zorn och Rydberg att göra finns i följande ironiska passage i texten "Herakles vid skiljevägen" (1890):

Till och med när du målar ett uppträde av sådan art, att var och en av deltagarne i detsamma måste vara med alla sina sinnen inne i det och fängslade vid det, även om du målar himlamakters uppenbarelse i skyn, för att döma världen, så låt för all del åtminstone ett par av figurerna ge uppenbarelsen på båten för att visa den förmögne konstvännen herr Anderssohn den skyldiga uppmärksamheten att titta på honom, när han tittar på dem!

Notera stavningen av "Anderssohn"; en liten hyllning eller bara en rolig gest till Anders Zorn. På bordet av målningen står en statyett-kopia av "Den meliska Afrodite" (Venus de Milo), konstverket som inspirerade en av Rydbergs finaste essäer.

P. S. Detta innebär att Åbrandsson i "Realisten Åbrandsson", d. v. s. en anspelning på kritikern Georg Brandes, inte med nödvändighet behöver ses som ett hån.

Viktor Rydberg och Beowulfkvädet

Beowulfdikten har nu kommit ut i nyutgåva. Rydberg var tvivelsutan bekant med verket utan och innan efter sina efterforskningar i germanisk mytologi under 1880-talet. Huruvida han hade något inflytande på Rudolf Wickbergs beslut att översätta det på svenska är för mig okänt. (Jag vet inte heller om de var personligt bekanta; Wickberg är idag inte känd för något annat än sin översättning, och några biografiska uppgifter är svåra att få tag på.) Men då band II av Undersökningar i germanisk mytologi kommer ut, samma år som Beowulf-översättningens första version (Wickberg reviderade/förbättrade den 1914), skriver Rydberg däri följande:

Beowulfdikten är nu äntligen införlivad även med den svenska litteraturen genom en förträfflig översättning, verkställd av lektorn d:r Rudolf Wickberg.

Kan man av detta ana, att Rydberg har fått en förhandstitt på översättningen? I så fall ligger det nära till hands att de även haft korrespondens, kanske också träffats och diskuterat verket.

Den stora frågan vid denna tid var annars vilket folkslag hjälten Beowulf tillhörde. Man kan här misstänka, att Rydbergs ståndpunkt påverkat opinionen i stort och i så fall även Wickberg. Ur bokens inledning:

När Thorkelins omnämnda publicering ägde rum 1815 ansågs Beowulfs folk vara götar. Detta med hänvisning till att handskriftens ’geatas’ faktiskt motsvaras ljudmässigt av svenskans ’götar’. Fornengelskans ea motsvarade det dåtida nordiska au vilket i sin tur idag har omvandlats till ö. Slaget på Vänerns is som Wickberg nämner har starkt (om ej fullständigt) stöd i den isländska litteraturen, och ’Korpskogen’ där ett annat slag utspelar sig skulle då kunna vara Tiveden.

Denna teori ifrågasattes av Pontus Fahlbeck år 1884, som istället ville påvisa att geaterna var juter, en hypotes som vann anhängare i Sverige i form av bland andra Viktor Rydberg (vid denna tid förutom författare mytolog, professor i kulturhistoria och inflytelserik opinionsbildare) och just Rudolf Wickberg. I den första upplagan av dennes översättning var det därför jutarna som förklarades vara Beowulfs folk.

I början av 1900-talet kom dock genom Henrik Schück teorin om västgötarna att åter vinna terräng för att så småningom helt tränga ut den om jutarna. Det var främst idén om att götarna som ett ’inlandsfolk’ inte kunde motsvara de sjöfarande ’väder-götarna’ i diktverket, som hade fått Fahlbeck att leta annorstädes, men Schück visade att både norra Halland och södra Bohuslän mycket väl kunde ha tillhört västgötarna. Wickberg ändrade nu uppfattning.

Därefter har flera andra identifieringsförsök gjorts: ölänningar, gotlänningar, östgötar. Den mest långsökta teorin lanserades av den ansedde forskaren Curt Weibull 1974; enligt honom var geaterna daner. En sådan tolkning skulle dock helt slå sönder verkets handling och förminska dess konstnärliga värde.

Samtliga dessa rön har tagit sin utgångspunkt i detaljer i historien som inte anses stämma. Men det förefaller osunt att avfärda helheten på grund av detaljen – sådan kan ju ha ändrats i poetiskt syfte eller av missuppfattning – snarare bör väl detaljen avfärdas på grund av helheten. Sammantaget finns fortfarande starka argument för att det rör sig om västgötar, men det är omtvistat och var och en får bilda sig en egen uppfattning. För läsvärdet har det ringa betydelse (med undantag för Weibulls teori).

Selma Lagerlöf tackar på Nobelbanketten

Selma Lagerlöfs tacktal för Nobelpriset har med rätta lyfts fram som ett retoriskt mästerverk. Faktum är att det är en av hennes finaste texter, hur kort det än är.

Men det jag framförallt vill påskina här är hennes passage om svenska författare, som hon "står i skuld" till. Hon väljer då att nämna Viktor Rydberg först, och verket hon väljer är "Romerska kejsare i marmor":

Står jag inte i skuld därför, att jag har fått leva i en tid, då mitt eget lands diktning har stått i högsta blomstring, därför att jag har fått se Rydbergs marmorkejsare...?

Talet finns att läsa i sin helhet här.

Strindberg för vuxna

Ett av de mest citerade uttalandena i Sverige de senaste åren är Horace Engdals: "Tyskland är Sverige för vuxna." Det var träffande, och spred sig därför snabbt. Jag tycker att det är så bra, att jag inte kan låta bli att göra en parafras: "Rydberg är Strindberg för vuxna."

P. S. För att förstå vad jag menar fullt ut bör man förstås ha läst något mer än Rydbergs romaner; mer specifikt hans mer vetenskapliga arbeten, debattskrifter och dikter. Har man gjort det, torde påståendet bli fullt begripligt.

Provläs Singoalla

Powered by Bokon e-böcker | Mer om 'Singoalla'-e-boken

Rydberg i populärkulturen (1)

Håkan Hellström är Sveriges idag kanske populäraste artist. Han slog igenom med tordön och brak redan med debuten Känn ingen sorg för mig Göteborg, vars titellåt fortfarande är hans mest kända. Texten inleds så här:

Ge mig arsenik
För stan är full av tanter och tragik
Pulver hjälpte mig, verkligen
Skriv det här i tidningen för jag var nere men uppe på fem
Lillebror, bli inte som jag när du blir stor
Du stod i dörren och sa: är det här allt som blir så dör jag
Lillebror, bli aldrig som jag
Känn ingen sorg för mig Göteborg
Och Singoalla tror att om himlen finns är jag förlorad
Men känn ingen sorg för mig Göteborg

Raden om Singoalla syftar förstås på Viktor Rydbergs romankaraktär. Den syftar mer specifikt på antingen Singoallas tankar om Erland Månesköld, när han återvänt från sin riddartjänst utomlands och hon söker upp honom (och med hjälp av Sorgbarn förtrollar honom tillbaka till sitt gamla jag) eller -- ändå mer specifikt -- på kapitlet "Nattvandringen", då Erland efter bruten förtrollning i vansinne dräper Sorgbarn.

P. S. Den andra litterära referensen ovan är enligt min teori till Astrid Lindgrens Karlsson på taket och dess huvudperson Lillebror.

Människor jag känt -- Jac Ahrenberg

Jac Ahrenberg (finländare, arktiekt & författare) var en av alla de otaliga kulturpersoner som berördes av Rydberg på ett fundamentalt sett under andra halvan av 1800-talet. Han skrev en bok om Människor jag känt, vari Rydberg ägnas ett kapitel. Det är intressant läsning. Särskilt hans omdöme om Rydberg som "nomen omen" enligt hans fädernesnamn Frisk, i meningen att Rydberg var en frisk natur att umgås med som spred glädje och stimulans, inte alls en butter grubblare. Den ger också exempel på att Rydberg visst kunde hålla spontana föredrag utan manuskript, i alla fall i goda vänners lag. Summatim är det läsvärda sidor, och jag har sammanfattat dem i en "facsimil-utgåva" här.