Den sista idealisten

En nu bok om Rydberg av idéhistorikern Anders Burman. Förutom den trötta beskrivningstexten och boktiteln som känns oerhört klyschiga får man väl se fram emot att läsa detta verk, en omfångsrik och ambitiös bok om Rydberg på Sveriges näst största förlag. Boken har fått en fin recension i Expressen (om det är en kvalitetsstämpel kan diskuteras, och jag har mina onda aningar, att denna bok i själva verket handlar mer om Burman och vår samtid än om Rydberg själv, men vi får se).

https://www.bokus.com/bok/9789113130958/den-sista-idealisten-viktor-rydberg-och-hans-tid/

Recensioner, bakom betalvägg:

https://www.gp.se/kultur/litteratur/litteraturrecension/recension-den-sista-idealisten-av-anders-burman-.fab356e1-edba-451d-84f2-9c322991f112

https://www.expressen.se/kultur/bocker/anders-burman-visar-att-viktor-rydberg-ar-relevant/

Ny Rydbergbok ("Nationalskalden som formade det liberala Djursholm")

Det är inte var dag som en ny bok om Viktor Rydberg dyker upp i handeln. För något år sedan fick vi en utmärkt volym av Tore Lund, som kartlade Rydbergs utgivning med avseende på pengarna och samspelet med förläggare och bokhandlare. Just den här boken dök upp i mitt nyhetsflöde och på Stadsbiblioteket i Göteborg stod den sedan på hedersplats bland nyinkomna böcker, så den fick följa med mig hem för läsning.

Det är egentligen bara delvis en bok om Rydberg. Författaren med släkt bor i Djursholm och har velat skriva en bok om sitt område, den första moderna villastaden i Sverige efter amerikanskt mönster, som sedan följdes av många andra, till att börja med för välbeställda t ex Hovås i Göteborg. Hon har då insett att Rydberg var så tätt sammankopplad med dess tidiga historia att han fick bli sammanhållande huvudperson. Greppet fungerar utmärkt då man på ett levande sätt får en bild av Djursholms tillblivelse och tidiga år samtidigt som Rydbergs sista tid i livet också får liv och belyses.

Jag kommer inte redovisa innehållet i detalj, utan konstaterar bara att det är en trevlig läsning utan några större pretentioner. Jag rekommenderar definitivt boken.

Men det finns en del problem. Har inte förlagen några redaktörer längre? Langenskiöld är ett etablerat förlag, så jo det har de förstås. Men ingen som har jobbat med den här boken. Den är troligen utgiven med hjälp av tryckbidrag och förlaget agerar bara distributör? Här är ett axplock av den amatörism som förekommer:

Formerna "indragas" & "deltaga"

"Förslog" istället för "föreslog"

"Borgliga" istället för "borgerliga"

Åldersskillnaden mellann Susen och Viktor anges på ett ställe till 20 år (korrekt) men på ett annat några sidor senare till 10 år!

Syftningsfel

Brisingamen är Frejas halssmycke, inte Tegnabo

Avstavning: Faus-töversättning

Plagiat. Flera meningar långa citat utan att ange källa (ett av mig undertecknad på s. 95)

Försvarar barnamord s. 113. I feminismens namn försvaras en barnamörderska! (Inom parentes kan jag försäkra att Rydberg var och även idag skulle ha varit abortmotståndare. Han såg livet som heligt.)

Boken avslutas något oförklarligt med dikten "Vårdträdet" i sin helhet. Men det märkligaste är påståendet att denna dikt ingick i boken Vapensmeden, vilket den inte alls gjorde. Däremot förekommer ju ett vårdträd däri. Men detta är ett genomgående tema. Carin Bergström verkar inte kunna särskilt mycket om Rydberg, och hon verkar heller inte ha läst honom (förutom de brottstycken som krävts för boken). För henne är han bara en "liberal" som råkade bo i Djursholm, men jag tror till exempel inte att hon vet hur en liberal av Rydbergs snitt skiljer sig från dagens. (Och hon verkar heller inte veta skillnaden mellan en Fredrika Bremer-feminist och en Ellen Key-feminist.)

Ett konkret exempel från "språkstriden"

Den svenska språkstriden under andra halvan av 1800-talet var en kamp, till stor del initierad av Rydberg själv med inspiration från Norge, för bevarandet och återinförandet av ord av nordiskt ursprung i svenska språket. Forskare har visat att många nygamla nordiska ord, vilka används än i dag, infördes i språket under denna tid. De har kanske i de flesta fall mer berikat språket än att tränga undan låneorden helt. Här nedan ett exempel på ett ord som kanske hade försvunnit om inte Rydberg gripit in, det idag självklara "bedja", "be". I ett brev till Harald Hjärne 30 november 1873, från Göteborg.

Jag har derför nedprutat mina kraf till det minsta möjliga, till det hvarom äfven tillhängarne af »blandspråket» kunna vara med mig enige — att värna hvad vi hafva qvar af vår nordiska ordskatt, att skydda honom ej endast mot nya intrång från utlandet, utan ock mot kringgripandet af de tyska låneords välde, i hvilkas tillvaro inom vårt språk vi måhända en gång för alla hava att finna oss, förutsatt att de hålla sig inom gifna råmärken. Bland andra exempel har jag påpekat förhållandet mellan bedja och begära. Vår gamla bibelöfversättning nytjar ännu på de flesta ställen ordet bedja i fråga om menniskan, då hon med sina önskningar vänder sig till Gud eller till frälsaren. Den nya öfversättningen har här, som på oräkneliga andra ställen, under intrycket af tyska kommentarer tillgripit tyskt låneord, der ett nordiskt ord bättre skulle återgifvit meningen. Samma företeelse har jag funnit i så många andra verk...

Man konstaterar att bibelöversättarna till slut gick på Rydbergs linje. Än idag används ordet "be" i detta sammanhang, men också mellan människor. "Begära" har en mycket mer snäv användning, och närmar sig ordet "kräva" i betydelse. Ingen skulle få få för sig att "begära något av Gud". Språket blir rikare med flera olika ord som liknar varandra och antar bibetydelser med olika nyanser. Engelskan har fler ord än svenskan därför att den har blivit starkt påverkad (på djupet) av två stora språk, fornnordiskan och franskan, tidigt under sin utveckling. De använder visserligen kan man tycka lite väl ofta den franska/latinska ordbildningen istället för den med inhemska eller fornnordiska rötter. Så Rydbergs stora insats kanske inte var införandet av nygamla ord utan tänket att bevara språket och uppvärdera de inhemska rötterna.

P. S. Inhemska ord har flera fördelar jämfört med låneord. De är enklare att förstå (mycket enklare), och de flyter bättre i text, framförallt poesi.

"Antisvenska vrövl-opinionen"

Utmärkte Hans!

Din artikel är ett klubbslag, under hvilket den anti-germaniska och antisvenska vrövl-oplnionen skall digna till jorden. Huru denna Herkules-bedrift gladt Hedlund och mig, som så länge måst ensamma uthärda vrövl-härens väl underhållna, fast illa riktade stinkbomb-eld, kan du väl förstå.

Brevet är ett tack för en artikel av Hans Forssell i Svensk Tidskrift där han, liksom Handelstidningen i Göteborg, tog ställning för Tyskland i Fransk-Tyska kriget, till skillnad mot stora delar av övriga Sverige vid denna tid. (Rydbergs brev skickat från Göteborg den 29 oktober 1870.)

Det "konserverande" är i själva verket "upplösande"

En liten inblick Rydbergs religiösa tänkande anno 1868 (ur ett brev till Carl von Bergen den 8 juli):

Det var som om jag hade ur hans händer emottagit din tidskrift; olikheten i eder uppfattning af Kristendomens betydelse kunde icke förjaga denna känsla, ty ditt mål var dock äfven hans, och han skulle hafva velat i Kristendomen se hvad du ser i mensklighetens religion, den eviga grundvalen för det lefvande tempel, i hvilket hvarje menniskoande har sin plats och, förklarad till sann personlighet, samverkar med sitt andeslägte.

Din program-afhandling, sa längt den hitintills blifvit offentliggjord, läste jag med spänd uppmärksamhet, och mig synes, att du lyckligt löst det svåra problemet att ur tidens mångskiftande företeelser framdraga det karakteristiska, att med andra ord konstruera och förklara »vår tids signatur». Det är af högsta vigt, att man på outplånligt sätt i medvetandet inskärper, att vår tids humanitetssträfvanden äro kristliga sträfvanden, äfven om de icke alltid hålla en kristlig skylt framför sig, ja äfven om en eller annan bland de män, som för dem gä i spetsen, på grund af en förblandning utaf den sanna oförgängliga kristendomen med de lokala och temporära, ofta i vidriga former framträdande konfessionerna, skulle vilja förneka det. Det är i sammanhang härmed af lika vigt att påpeka, att allt det humanitetsfiendtliga, allt det som vill lägga band på det personligas utveckling till full själfständighet på sitt eget område, är antikristligt - att de förra i sjelfva verket äro de uppbyggande, de organiserande krafterna i historien, äfven om de nödgas undanskaffa en och annan ruin, samt att det humanitetsfiendtliga, under masken af att vara konserverande, är i grund och botten destruktivt och upplösande. Detta och mera framhålles i din förtjenstfulla artikel, för hvilken jag härmed bringar dig lyckönskan och tacksägelse.

Här får man en mycket bra uppfattning om hur en liberalt "kristen" tänkte. Han använder ord och begrepp från kristendomen, men med helt annan betydelse. Det levande templet, som R. talar om, är inte Jesus Kristus (och i förlängningen den troende själv), som i kristendomen, utan tycks helt enkelt vara mänskligheten själv. Varje människa ("människoande") kommer, om hon bara får utveckla sin sanna personlighet fritt, att uppgå i detta 'tempel', ett slags framtida utopi. Att humanitetssträvanden ofta har en kristlig grund, även för sådana som vill förneka detta, det har R. helt rätt i.

I en frapperande förenkling menar han att de liberala krafterna är de goda, "uppbyggande" och "organiserande" medan de konservativa är de onda, "destruktiva" och "upplösande". I vissa fall kan det naturligtvis vara så, men detta är inte ett av Rydbergs mest lysande ögonblick. Det är dock ett personligt brev, där man kanske skriver sådant man inte till 100 % kan stå för intellektuellt? I vilket fall skulle R. senare i livet få en mycket mer modererad syn på både religionen och samhällskrafterna. Man behöver bara läsa Vapensmeden för att förstå detta.

Liten upplaga av 'Den siste atenaren'

Det är slående hur små upplagorna var för 1800-talets böcker, även sådana som ansågs vara framgångsrika. Även Rydbergs genombrottsroman, Den siste atenaren, hade fem år efter sin tillkomst inte sålt slut på den första tryckningen av 1000 exemplar, trots den uppmärksamhet som Bibelns lära om Kristus hade skapat. Detta avslöjar Rydberg i ett brev till Lars Johan Hierta, som ville ge ut den i en mer påkostad utgåva. Rydberg beklagar sig över att "distributorn" inte gjort allt för att sprida alstret utan hållit sig mest till boklådorna i Göteborg. Vi vet inte om detta är verkligen är orsaken, eller om större intresse saknades ute i landet.

Af den 1000 exemplar starka upplagan återstå nämligen 200 à 300 exemplar dels inne (cirka 170 ex.), dels ute hos bokhandlare, men ännu icke redovisade. Distributorn tröstade mig dermed, att försäljningen, ehuru icke rask, likväl under de begge sistförflutna åren varit ganska jemn, och detta ehuru boken, alltsedan den kom ut, icke varit annonserad. Han upplyste vidare, att han ej lagt någon särdeles vigt vid reqvisitioner från landsorten och åtskilliga hufvudstadsboklådor, enär försäljningen gått jemnt undan i de göteborgska boklådorna, särdeles under somrarne, då resande besöka staden. Att detta ej är rätta sättet att verka för ett arbetes spridning är ögonskenligt.

Ur ett brev till Lars Johan Hierta d. 28 oktober 1864

Dikten Tomten omnämnd i lokaltidningen 'Mitt i Göteborg'

Mattias Axelsson, krönikör, göteborgskännare och gymnasielärare i historia, skriver om 'Tomten' i en krönika strax innan jul. Kul att han uppmärksammar dikten och dess Göteborgskoppling. Men några saker får han fel. Inte konstigt, då han inte är specialist utan mer generalist med ett brett kunnande. Till exempel är det märkligt att han nämner hur Rydberg besökte Bjurslätts gård, men inte att han bodde i samma hus som familjen Hedlund. Inte heller nämns att R. jobbade på Handelstidningen i en mkt viktig roll, bara att Hedlund var redaktör där. Axelssons kunnande är mao högst ytligt. Och skrev R. verkligen ned diktens samtliga verser på en gång? Det har man svårt att tro, men det kanske stämmer? I så fall var det nog inte i diktens slutliga form, med tanke på det metriska versmåttet och Rydbergs noggrannhet, både med detta och idéinnehållet. Och inte förekommer det väl några tomtar i 'Lille Vigg'! Det var väl vättar? Och illustrationen av 'Tomten' var singulär. Det förekommer alltså inga teckningar i plural att titta på. Och att inte midvinternatten är samma sak som julhelgen får väl ses som ett hårklyveri. Den hedniska julen var just exakt samma sak som midvinternatten. Och även den kristna julen infaller alltid inom några dagars intervall från midvintern. Så nog var det en juldikt ända från början. Så kan det gå när "journalister" är i farten. Det mesta stämmer sällan helt... Gott Nytt År!

Rydbergs idealmänniska: kristnade hellener

Jag tycker att detta är talande, i ett brev till Carl Leidesdorff den 24 april 1864:

Du har ett varmt hjärta och höga vyer [...] du vill ha dem [skolpojkarna] till kristnade hellener...

Det varma hjärtat från kristendomen, bildningen (de höga vyerna) från hellenerna.

Rydberg var ingen jante + ett barndomsminne

Brevet är till Carl Åke Auselius (från Göteborg den 24 augusti 1863), en barndomsvän i Jönköping som Rydberg umgicks mycket med under åren 1840-45 (från tolvårsåldern). Auselius hade konstnärsanlag, men förlorade synen och skolade om sig till språklärare. Viktors vackra människo- och livssyn framträder här tydligt, såsom ofta när han behandlar sin barndom, som han ser på nästan som ett förstadium till paradiset. Ett tema som är ganska tydligt i inte minst Vapensmeden. Rydberg var ingen jante. När kompisen har fått en flott och dyr sammetsväst av sin mamma är inte hans reaktion att försöka trycka ner kamraten eller säga elaka saker om västen, nej istället gläder han sig åt kamraten och tänker på hur mycket kärlek hans mamma hade för sin son!

Det begärda konterfejet medföljer. Har du ett af dig sjelf att gifva i utbyte? Jag vill gerna se dig så som du är. Men helst erinrar jag mig min vän Åke, sädan han var, då vi läste Wilkina-sagan, svuro fosterbrödralag, under mörka höstqvällar vandrade tillsammans frän skolan till förstaden, der vi begge bodde, eller under klara och bistra vinterdagar åkte kälke i »Lindqvistens gränd». Sådan präktig gosse du då var, helst när du sprätte i röd sammetsvest! Har du, otacksamme, kanske glömt din röde sammetsvest? Din mamma minnes den nog. Säkert förvarar hon med förkärlek äfven små obetydliga minnen från den tiden, »då morgonens dagg låg på lifvet qvar» på ditt och äfven på hennes, ty jag minnes henne såsom en ungdomlig och gladlynt fru, som ofta tittade in till oss i din kammare, medan vi ritade och kolorerade hvarjehanda otroliga produkter af skön konst.

Har någon enda af dina hundratals teckningar frän den tiden bevarats undan förstörelsen? Eller har »tempus edax rerum, den allt tärande tiden» (se Sjögrens grammatika), icke nöjd med att omstörta troner och bortrycka generationer, äfven slukat samtliga dina högfantastiska täflingsförsök med Rafael såsom dessert? Hvarom icke, och finnes ännu någon enda teckning, tagen i förvar af din omgifning, så skänk mig den! Finnas tvenne, sä gif mig den äldsta och barnsligaste! Betraktandet af den skall kunna återförsätta mig för ett ögonblick i den der pojklifvets lustgård, från hvilken man drifvits ut i verlden, och till hvilken somliga retrospektiva naturer skåda tillbaka med en vemodig och fåfäng längtan. Om man kunde invagga sig i det hopp, att en sådan längtan har något att betyda — att hon är den instinktiva förkänslan af en »all tings återställelse» (bibelns apokatastasis panton) i förbättrad upplaga, således äfven barndomens återställelse i en högre mening! Jag kunde då en gång få se dig såsom pojke i en förklarad verld, med en förklarad lekamen (med en förklarad röd vest) och med förklarade ögon!

Rydberg som Sofokles-översättare

1863 skulle Israel Sandström sätta upp en svensk version av Mendelsohns tonsättningar av Sofokles korsånger i Antigone (troligen i urval) och frågade Rydberg om hjälp med översättning. Resultatet kan läsas här nedan:

Hymnen till B a c c h o s (Antigone rad 881-900)

Strof 1.

Mångnamnige gud! Kadmeiska jungfrurs ära!
Zeus’ den väldige ljungarens sköne son!
Italias vän, Eleusis’ milde drott,
som i Demeters dal har din thron vid den hafombrusade strand!
Hör oss, Bacchos, som främst dock är vårt Thebe kär,
der invid Ismenos’ vågor bacchanter
i draktands-ättens stamhåll svärma!

Motstrof 1.

På tvähöfdade bergets topp bor du,
der blixtar flamma,
der Mänadernas ystra kor
sväfvar i bacchisk dans;
dig ser Kastalias silfvervåg;
dig prisar det höga Nyssas berg
Murgrönsklädt,
dig ljuft grönskande strands glödande drufvor;
dig helsar ynglingars tropp
med hymners heliga toner,
när du vårt Thebes murar gästar.
Hör oss, Bacchos!

Strof 2.

Ditt Thebe, som städs njöt öfver alla städer din nåd
och din mors, som svann i ljungarens lågor,
det ropar till dig ur sin förtviflans natt.
Se, ditt Thebe är i nöd!
Med räddning ila från Parnassos’ höjd hitned,
eller hit öfver stormiga hafvet!

Motstrof 2.

Du som leder stjernornas strålande kor,
Du nattliga jubelhymners drott,
Sköne olympiske gosse,
Kom, o kom med svärmen af yra naxiska jungfrur!
Kom! Kom! Kom med nymfers tropp, som natten lång kring dig i kordans
Sin konung Iacchos fira!
Hör oss, Bacchos, hör oss, hör oss, Bacchos!

Här kan man lyssna till Mendelsohns Antigone, dock ingår av någon anledning inte de versrader som här avses, men man kan få en uppfattning om hur det lät:

https://youtu.be/AilA_ms6Veg

Rydberg som Faust-översättare, hur står han sig?

Jämförelsen görs av Nils Håkanson i hans översättningsmonografi 'Dolda gudar' som illustration av hur olika översättningar kan bli, i synnerhet om förlagan är bunden vers vilket tvingar översättaren att omarbeta texten på ett helt annat sätt än med vanlig prosa.

Hur dock för den ej all förhoppning svinner,
Som blott vid idel platthet hängt sig fast,
Som söker skatter utan rast
Och är förnöjd, när han blott daggmask finner!

(Johan Andersson, 1853)

Blott den går fri från hopplöshetens smärta,
Hvars sinne hängt sig fast vid idel fnask,
Som gräfver efter guld med lystet hjärta
Och glädes, då han hittar mask.

(Viktor Rydberg, 1876)

Att ej för den allt hopp försvinner,
som ständigt sig vid ömkligheter band,
som gräver efter guld med girig hand,
och fröjdas, när han daggmask finner!

(Gotthard Sundberg, 1927)

Ack, hur är hoppet möjligt att bevara
för den som hänger fast vid strunt och mull,
som gräver girigt efter gull
och fröjdas när han hittar daggmask bara!

(Britt G. Hallqvist, 1956)

Förutom att Rydberg har 'fuskat' lite och flyttat det andra manliga rimmet till sista raden, så kan man väl konstatera att hans översättning är den överlägset bästa. Rytmen känns naturligare och mindre ansträngd i hans version. Dessutom framgår andemeningen på ett bättre sätt. Den som läser Hallqvist (eller de andra) kan ju få för sig att detta tillstånd är något eftersträvansvärt, medan Rydbergs översättning är den enda som tydligt förmedlar att så inte är fallet.

Tidig opublicerad dikt

I ett brev till ungdomsvännen Herman Bjursten som präglas av melankoli över att ungdomens tid nu för alltid är svunnen, avslutar Rydberg med följande rader skrivna på jambisk vers med kvinnliga slutrim:

Låt mig veta hvarmed du sysselsätter dig i skriftställareväg och skriv för resten hvad du finner för godt. Namnet Bjursten under brefvet skall i hvarje hänseende glädja enslingen i Göteborgs öken, i synnerhet nu mot den mörka årstiden, då

 

Vid ödslig härd i höstens kulna timmar

Han ensam grubblar öfver lifvets saga

Med svikna ungdomsdrömmar i sitt minne,

Och medan natten går och brasan glimmar

Han hör i furulunden vinden klaga

Och hör dess eko i sitt eget sinne.

Jag har en furulund straxt utanför mina fönster.

Vännen Victor Rydberg.

(September 1860)

Gud i världshistorien?

Den Gud som Rydberg trodde på var en progressiv gud. En gud som utvecklade sig och uppenbarade i takt med att världen utvecklade sig mot ett allt högre mål. Lite elakt skulle man kunna säga att Rydbergs gud de facto var ett mål, ett mål om en bättre värld.

I ett brev till Herman Bjursten skrev han (september 1860):

Herman, det paradis, som vi förlorat, är den mythiska reflexen af det paradis, till hvilket menskligheten i korta dagsresor, öfver tistel och törne, med årtusenden mellan milstolparne, har att vandra, för hvars uppnående våra stora heroer blöda offentligen och mången mången i hemlighet. Finnes ej Gud i verldshistorien, sa finnes han ingenstädes. Hafva vi ej ett hopp för vår kamp, så vore ingen strid.

I ett brev till Carl Leidessdorff 24 april 1864 återkommer han till detta koncept:

Du har ett varmt hjerta och höga vyer. Du vill arbeta för mensklighetens förädling och framåtskridande, emedan du tror på dem — med andra ord: emedan du tror på Gud, den i historien sig uppenbarande sanne lefvande Guden, ur hvilken vi utgått och till hvilken vi såsom sjelfmedvetna fria väsenden skola återvända.

Det här samma Gud som Nathan Söderblom trodde sig ha funnit. Han lär ju ha sagt på sin dödsbädd, att han hade bevis för att Gud finns, han hade sett honom i världshistorien.

1900-talet med sina världskrig, atombomber och diktaturer med massmord på den egna befolkningen fick väl denna teologi att implodera. Man påminns dock här om vilket fredligt och hoppfullt 1800-talet var i Europa. Det var sannerligen ett framstegens århundrade, på konstens, vetenskapens, kommersens, industrins och politikens område. Med avbrott för fransk-tyska kriget var det fred i Europa under hundra år. Detta var en period som kan jämföras med den klassiska perioden i Aten. Den perioden avbröts av det stora kriget med Sparta, liksom den europeiska storhetstiden avbröts av första världskriget. Man kan notera att denna tid av fred också var en nationalstaternas och den hälsosamma nationalismens tid. Man kan med andra ord inte dra slutsatsen att nationalism leder till krig. Snarare var det väl så att första världskriget orsakades av alliansbyggande och maktpolitik (vilket inte har något med nationalism att göra, som faktiskt till sin själva natur är icke-expansiv). Andra världskriget orsakades inte heller av nationalism, utan av galna kollektivistiska ideologier som utnyttjade nationalismen som ett verktyg att kontrollera den egna befolkningen.

Vad säger ChatGPT om Viktor Rydberg?

Ingen har väl missat den fantastiska språkbaserade AI-modellen ChatGPT som kan ta fram komplexa svar på frågor som är nästan kusligt människolika. Det som är imponerande med denna AI är att den tycks kunna förstå språkliga begrepp, sedan leta information över hela nätet och sammanställa detta till ett vettigt svar.

Jag började med en enkel fråga. Vem var Viktor Rydberg? Här är svaret:

Viktor Rydberg var en svensk författare, poet, kritiker, professor och ledamot av Svenska Akademien. Han föddes den 18 december 1828 i Jönköping och dog den 21 september 1895 i Djursholm. Rydberg är mest känd för sina skrifter inom det nordiska sagomytologin, men skrev också verk inom andra genrer som noveller och romaner. Han var också en viktig kritiker och påverkade den svenska litteraturen under sin tid. Rydberg var en betydande intellektuell personlighet i det svenska samhället under 1800-talet.

Det är ju ganska korrekt och neutralt. Man kan invända att Rydbergs roll som en av de viktigaste svenska författarna under 1800-talet inte kommer fram här. Det andra som sticker ut är att de enda verk som omnämns (indirekt) är 'Undersökningar i germanisk mytologi' och 'Fädernas gudasaga'. Är han verkligen mest känd för dessa verk? Är det inte 'Singoalla' och 'Tomten'? Jo, så är det naturligtvis, åtminstone i den litterära världen. Men ChatGPT hämtar sin information på nätet, och där är det tydligen den nordiska sagomytologin som dominerar när Rydberg omskrivs. Så tolkar i alla fall jag detta resultat.

Om man går vidare och ställer en mer specifik fråga, nämligen den här: Beskriv verket "Undersökningar i germanisk mytologi" av Viktor Rydberg och dess inflytande; så får man följande svar:

"Undersökningar i germanisk mytologi" av Viktor Rydberg är en bok som publicerades först år 1886. Verket är en omfattande studie om den nordiska mytologin och dess olika sagor och legender.

Boken anses vara en av de mest betydelsefulla verk som publicerats inom det akademiska fältet av nordisk mytologi. Viktor Rydbergs arbete bidrog till att popularisera den nordiska mytologin och har haft stor påverkan på hur vi idag ser på den.

Rydberg gick i boken igenom den nordiska mytologins olika karaktärer och fenomen och försökte förklara så mycket som möjligt av den observation han gjorde. Han använde arkeologiska och historiska dokument för att stödja sina teorier och tolkningar av myterna.

Verket har haft stor betydelse i senare forskning om den nordiska mytologin och har haft en stor oersättlig påverkan på populärkulturen, litteraturen och konsten. Bland annat så fick den amerikanske författaren J.R.R. Tolkien inspiration av Rydbergs verk när han skapade sin episka fantasyroman "Sagan om ringen".

Sammanfattningsvis så är "Undersökningar i germanisk mytologi" av Viktor Rydberg en av de mest inflytelsefulla böcker som skrivits om den nordiska mytologin. Verket har haft en enorm påverkan på senare forskning om ämnet och inspirerat många författare, konstnärer och filmskapare.

Det är imponerande att AI:n har fångat upp att Tolkien var inspirerade av verket, vilket faktiskt stämmer, men en uppgift som är svår att hitta. Mindre imponerande att Tolkien var 'amerikansk'. Svaret ovan får i övrigt stå för sig själv. Troligt är dock att hans forskningsinsats inom detta område har haft större betydelse än vi idag känner till, något som också bekräftas av Rydbergs brevväxling. För även om verket inte blev någon försäljningssuccé hos allmänheten, så var mottagandet från forskarvärlden ganska översvallande. Det är Rydbergs största och mest bestående forskningsinsats, ja faktiskt den enda av större betydelse. Det var den enda gången han hade och tog sig tid för att utföra en helt egen och unik forskning och sedan publicera resultaten på ett systematiskt sätt.

Många järn i elden, men inga resultat

I anslutning till föregående inlägg, om hur Rydberg bara lyckades förfärdiga fyra romaner, pga av en alltför stor prestationsångest och perfektionism, kan det vara intressant att läsa följande, nämligen att han redan i slutet av 1859 (bara ett halvår efter 'Den siste atenaren') planerade en ny roman. Men inte bara det:

Jag har nu många jern i elden: en kritik af Boströmska filosofien; ett utkast till Allmän Kulturhistoria; en ny roman och en tragedi.

Samtliga dessa projekt hade onekligen tillhört Rydbergs bästa och intressantaste skrifter. Tänk att få en tydlig och systematisk bild av Rydbergs filosofi i en kritik av den under samtiden dominerande skolan. Tänk att få en roman till, och en tragedi, Rydberg som dramatiker! Den allmänna kulturhistorien blev väl delvis skriven i form av hans föreläsningar, men om jag inte minns fel handlade de främst av antiken.

I stället för detta fick vi under 1860-talet två av hans enligt mig sämsta böcker, Bibelns lära om Kristus och Medeltidens magi.

Brevet ovan är daterat 29 november 1859, till Rudolf Ström.

Därför skrev Rydberg så få romaner

Viktor Rydberg skrev bara fyra romaner. Tre av dem i "ungdomen", och en på äldre dar. Den sista, Vapensmeden, var nog aldrig planerad utan tillkom spontant och i förnyad skrivarglädje efter en allvarlig sjukdomsperiod. Två av dem, Den siste athenaren och Fribytaren på Östersjön var följetonger i Handelstidningen. Den första, Singoalla, var nog också ett kärleksbarn och skrevs i sin helhet på en gång till en kalender.

I ett brev till Herman Bjursten den 19 april 1859 skriver Rydberg hur missbelåten han var över de båda följetongsverken, och hur pressad han kände sig, som om han skrev på beställning.

Jag tackar dig, broder Herman, för din artighet att genomläsa »Athenaren». Jag skref den i en sorglig sinnesstämning, bit för bit, oftast om morgnarne på sängen, medan boktryckargossen väntade att få några rader. Den har näml. varit följetong i Handelstidningen. Deraf kunde således ej blifva något helgjutet, äfven om jag vore mägtig åstadkomma något sådant. Så skref jag äfven ett annat arbete »Fribytaren på Östersjön», och jag skrifver absolut icke, utom i yttersta stunden, när piskan är öfver mig.

Nu är väl R. alltid överdrivet självkritisk i sina brev, men detta tror jag ändå är förklaringen till att det inte blev fler romaner. Han kände sig för pressad när han skrev större verk. Allt skulle bli perfekt. I följetongsskrivandet kunde han få ur sig romaner, men hela tiden med känslan av att det inte blev helgjutet, eftersom han skrev dem efterhand som de trycktes. Så efter det gav han upp, särskilt då de inte heller blev någon succé hos Handelstidningens läsare. (Det var först långt senare som den stora massan upptäckte hans romaner, när han blivit känd för annat.)

Han koncentrerade sig hädanefter på vetenskapliga uppsatser, och på essäer och dikter inom skönlitteraturen. När han väl startade ett riktigt stort projekt, hans undersökningar i germanisk mytologi, tog detta nästan tio år att slutföra, och blev så ansträngande att han knäcktes både fysiskt och mentalt (han "gick in i väggen"). Väl återhämtad från denna sjukdom skrev han under några lyckliga sommarmånader Vapensmeden. Men den är ganska kort i omfånget och stöttades dessutom upp i texten av redan skrivna dikter.

Det är till skada för den svenska litteraturen att Rydberg inte skrev fler romaner, men vi får hålla till goda med vad vi har. Åtminstone två av dem, de som inte skrevs i följetongsformat, tillhör enligt mig vår litteraturs absolut bästa romaner och känns tidlösa.

Om att förlora sin ungdoms glöd

I ett brev till Herman Bjursten den 19 april 1859 skriver Rydberg om sin första tid i Göteborg, och lite sentimentalt och nostalgiskt beklagar han sig att hans liv numera saknar glöd och har gått in i ett mer vegetativt tillstånd.

När jag ser den gamla skansen Kronan, erinrar jag mig, att vi vandrat deruppe en vacker sommardag, fantiserande om Proudhon, röda republikaner och mensklighetens lycka. Vi äro icke längre rödrepublikaner, åtminstone icke du -- allvarligt sagdt: jag icke heller -- och fantisera vi om lyckan, så inskränka vi oss modest till vår egen. Proudhon hafva vi alldeles gifvit på båten. Vi koncentrera våra tankar mer pä oss sjelfva. l)u har sedan den tiden skrifvit romanen »Egoismen», oberäknadt andra ännu märkligare opera. Jag för min del sörjer, att den gamla värmen gått hos mig förlorad. Ve mig, jag sofver middag pa maten och förmärker allt flera tecken, att det vegetativa, kalla, dåsiga, bekymmerslösa vill taga öfverhand öfver mig. Och det befängda är, att bekymmerslösheten ej är detsamma som frihet från bekymmer, fast A = A.

Det sistnämnda är en verkligt tänkvärd aforism.

Den uppskjutna Romresan

Redan 1858 hade Rydberg långt skridna planer på en resa till Italien och Grekland. Till Grekland kom han aldrig, trots vissa planer på det sent i livet. Till Italien åkte han först 1874. Vi läser i ett brev till Rudolf Ström (Göteborg d. 20 december 1858):

Jag har stora resefunderingar för mig och tänker på ingenting mindre än en resa till Italien och Grekland. Men den resan får jag väl uppskjuta till 1860, om jag då lever. 1859 skall jag i stället resa till Rudolf Ström, som tävlar med Italien och Grekland om min bevågenhet...

Bodde Rydberg på Stora Nygatan i Göteborg?

När Rydberg först flyttade till Göteborg bodde han väl inackorderad på olika adresser. Dels visste han inte från början hur länga han skulle bli kvar, dels kände han väl inte till staden så bra och visste kanske inte var eller hur han ville bo. Hans ekonomi var säkert inte heller den bästa.

Redan 1857 hade han och SA Hedlund blivit så goda vänner och arbetskamrater att R. blev inbjuden att få flytta in med Hedlunds familj. Men inte till Östra Hamngatan 12, där de bodde tillsammans senare (på kort promenadavstånd till Handelstidningen i närheten av Kronhuset). Denna adress ligger mittemot Nordstan, mittemot där Åhlens huserar idag. Alltså ganska långt norrut från Kungsportsplatsen. Men i ett brev från 15 augusti 1857 beskriver han den bostad som han ska flytta in i på följande sätt:

Till hösten kommer jag att flytta till Hedlund. Jag har inackorderat mig i hans familj och erhåller två stora vackra rum, med utsigt öfver vallgrafven och Göteborgs utmärkt vackra »Trädgårdsföreningens park». Mina inkomster äro goda och bli till nästa ar ännu bättre, då jag erhåller eganderätt till en liten del i Handelstidningen.

Den enda adress som passar in på denna beskrivning är Stora Nygatan i Göteborg. Med andra ord måste familjen och Rydberg ha flyttat senare till Östra Hamngatan.

Familjen Hedlund flyttade 1890 till "Tomtehuset" på Vasagatan 46, men då bodde Rydberg sedan länge i Stockholm.

Viktor Rydberg har en hemsida (eller inte)

Nu har någon köpt domänen viktorrydberg.se

Hemsidan verkar dock inte ha något att göra med Rydberg, utan beskrivs på följande sätt:

Vårt fokus är att lyfta fram konst i olika formen. Det finns någon konst för alla bara man vågar öppna sina sinnen och prova sig fram. Konst finns både i Sverige och runt om i hela världen och all konst är unik på sitt eget sätt!

Det finns ett antal inlägg om olika konstverk. De är inte skrivna av någon som heter Viktor, utan Magnus.

Sidan förefaller alltså vara av någon som antingen gillar Rydberg, och kanske blivit inspirerad i sitt intresse för konst av honom, eller bara någon som tror att namnet kan driva trafik till platsen.