söndag 2 april 2023

Gud i världshistorien?

Den Gud som Rydberg trodde på var en progressiv gud. En gud som utvecklade sig och uppenbarade i takt med att världen utvecklade sig mot ett allt högre mål. Lite elakt skulle man kunna säga att Rydbergs gud de facto var ett mål, ett mål om en bättre värld.

I ett brev till Herman Bjursten skrev han (september 1860):

Herman, det paradis, som vi förlorat, är den mythiska reflexen af det paradis, till hvilket menskligheten i korta dagsresor, öfver tistel och törne, med årtusenden mellan milstolparne, har att vandra, för hvars uppnående våra stora heroer blöda offentligen och mången mången i hemlighet. Finnes ej Gud i verldshistorien, sa finnes han ingenstädes. Hafva vi ej ett hopp för vår kamp, så vore ingen strid.

I ett brev till Carl Leidessdorff 24 april 1864 återkommer han till detta koncept:

Du har ett varmt hjerta och höga vyer. Du vill arbeta för mensklighetens förädling och framåtskridande, emedan du tror på dem — med andra ord: emedan du tror på Gud, den i historien sig uppenbarande sanne lefvande Guden, ur hvilken vi utgått och till hvilken vi såsom sjelfmedvetna fria väsenden skola återvända.

Det här samma Gud som Nathan Söderblom trodde sig ha funnit. Han lär ju ha sagt på sin dödsbädd, att han hade bevis för att Gud finns, han hade sett honom i världshistorien.

1900-talet med sina världskrig, atombomber och diktaturer med massmord på den egna befolkningen fick väl denna teologi att implodera. Man påminns dock här om vilket fredligt och hoppfullt 1800-talet var i Europa. Det var sannerligen ett framstegens århundrade, på konstens, vetenskapens, kommersens, industrins och politikens område. Med avbrott för fransk-tyska kriget var det fred i Europa under hundra år. Detta var en period som kan jämföras med den klassiska perioden i Aten. Den perioden avbröts av det stora kriget med Sparta, liksom den europeiska storhetstiden avbröts av första världskriget. Man kan notera att denna tid av fred också var en nationalstaternas och den hälsosamma nationalismens tid. Man kan med andra ord inte dra slutsatsen att nationalism leder till krig. Snarare var det väl så att första världskriget orsakades av alliansbyggande och maktpolitik (vilket inte har något med nationalism att göra, som faktiskt till sin själva natur är icke-expansiv). Andra världskriget orsakades inte heller av nationalism, utan av galna kollektivistiska ideologier som utnyttjade nationalismen som ett verktyg att kontrollera den egna befolkningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar