Jämförelsen görs av Nils Håkanson i hans översättningsmonografi 'Dolda gudar' som illustration av hur olika översättningar kan bli, i synnerhet om förlagan är bunden vers vilket tvingar översättaren att omarbeta texten på ett helt annat sätt än med vanlig prosa.
Hur dock för den ej all förhoppning svinner,
Som blott vid idel platthet hängt sig fast,
Som söker skatter utan rast
Och är förnöjd, när han blott daggmask finner!
(Johan Andersson, 1853)
Blott den går fri från hopplöshetens smärta,
Hvars sinne hängt sig fast vid idel fnask,
Som gräfver efter guld med lystet hjärta
Och glädes, då han hittar mask.
(Viktor Rydberg, 1876)
Att ej för den allt hopp försvinner,
som ständigt sig vid ömkligheter band,
som gräver efter guld med girig hand,
och fröjdas, när han daggmask finner!
(Gotthard Sundberg, 1927)
Ack, hur är hoppet möjligt att bevara
för den som hänger fast vid strunt och mull,
som gräver girigt efter gull
och fröjdas när han hittar daggmask bara!
(Britt G. Hallqvist, 1956)
Förutom att Rydberg har 'fuskat' lite och flyttat det andra manliga rimmet till sista raden, så kan man väl konstatera att hans översättning är den överlägset bästa. Rytmen känns naturligare och mindre ansträngd i hans version. Dessutom framgår andemeningen på ett bättre sätt. Den som läser Hallqvist (eller de andra) kan ju få för sig att detta tillstånd är något eftersträvansvärt, medan Rydbergs översättning är den enda som tydligt förmedlar att så inte är fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar