Caligula

Ur boken Romerska kejsare i marmor av Viktor Rydberg.

Det kortaste av kejsarporträtten, men liksom de andra träffande. Här hittar man också det berömda citatet: “Sedlig idiot, var han för ingen del ett dumhuvud.”

Gajus Julius Caesar Augustus Germanicus »Caligula»

12 e. Kr.–41 e. Kr.

Gajus Caesar Caligula hade följt Tiberius till Kapri och vistats där intill hans död. Vore varnageln alltid en god lärare, skulle Kapri varit honom en god skola.

Det förakt Tiberius hyste för sin unge frände lönade denne med blind lydnad. Var det endast förställning, såsom man allmänt tyder det, eller var det än mer inflytelsen av den gamles övermäktiga skrämselinjagande och demoniska skaplynne – Gajus Caesar tycktes hava tappat bort sig själv och upptagit farfaderns[1] jag. När Tiberius log med sitt söta leende, log Gajus på samma sätt; när hotet rynkade hans panna och hånet krusade hans läppar, företedde Gajus samma uppsyn. Det måtte vara i en dylik stund hans drag återgivits av den mästarhand, som format hans basaltbyst i Kapitolinska museet. Huvudet vänder sig något åt sidan, pannan åskar, ögonen gnistra, den fina munnen sammanpressar sig argt och hånfullt; men man ser genast, att denna uppsyn är härmad eller inövad: det är ännu endast teatertyrannen, som uppenbarar sig i de regelbundna dragen. »Hela hans yttre», säger Tacitus, »efterapade det, som Tiberius för dagen iklätt sig, och han talade nästan med dennes ord.»

Caligulas basaltbyst i Kapitolinska museet.

Huru man nu vill tyda detta, otvivelaktigt är, att Caligulas andliga utveckling därigenom hämmades. Mig förekommer det, som om denne ursinnige våldsverkare genom hela sitt liv haft något av barnet kvar, ja allt med undantag av dess oskuld och älsklighet. Ur de egenskaperna växte han tidigt. Men han har barnets fullkomliga brist på självkännedom, dess böjelse för det sagolika och inbillningseggande, dess lust att röna vidden av sin makt, dess oförmåga att fatta det giltiga i andra viljors tillvaro, dess drift att förstöra och att utan ändamål skapa. Det ligger något »naivt», något naturtryggt i hans skändligaste odåd, och i hans grymheter spåras raka motsatsen till plan och ändamål. Han hade härmat sin företrädare, men ej studerat honom. I det ögonblick denne dör, bortfaller det härmade, och man har framför sig, trots tjugufem levnadsår, en elak pojke, som fått världen och människorna till leksaker och på dem ger lösa tyglar åt sitt okynne.

Läs resten av essäen här...