I ett brev till sin elev Rudolf Ström, som han var informator åt på Senäte, ger Rydberg oss en liten inblick i hans tuffa uppväxttid. Brevet är daterat Göteborg d. 18 januari 1857.
Många andra gossar få erfara annan behandling, då de lemna fädernehemmet, och bland dem har jag varit en. Då min mor var död och min far vistades på Ulriksdals invalidhus, blef jag inackorderad hos en fru, som för första gången lät mig smaka lifvets bitterhet. Hon grälade hvarje gång, jag begärde ljus, för att läsa öfver mina lexor, och påminde mig beständigt, att den årliga summa, hon erhöll för mig, var så liten. Jag minnes, att jag en gång blef så ledsen öfver detta gnat och mycket annat, att jag tillbragte en stormig vinternatt på gatan, hellre än att stanna hemma, samt om morgonen gick till skolan sömnig, förfrusen och hungrig. Jag var då ungefär så gammal som du är nu. Om jag den tiden ej haft lärare i skolan, hvilka visade mig faderlig vänskap, och dessutom en oförgätlig vän bland mina skolkamrater, skulle jag blifvit alldeles förtviflad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar